Så känns läget just nu. Både bra och dåliga saker. En bra grej är att jag har kommit i något slags 'I don't give a fuck' läge där jag egentligen inte bryr mig vad andra tycker eller tänker om mig. Det behöver man om man ska orka stå upp för sig själv och kämpa. Särskilt när man redan har social fobi så kan det ofta bli överväldigande att också vara så utsatt på andra sätt. Man skyndar på stegen när man har ärenden att göra så man kan få komma bort därifrån så fort som möjligt. Man undviker helst att se folk i ögonen. Man känner sig hela tiden malplacerad och man blir klantig. Fumlig.

Men just nu känner jag mig som raka motsatsen till allt det. Sträcker på mig, rak i ryggen och en säker gång. Ser folk i ögonen och tittar någon snett på mig stirrar jag tillbaka tills de blir obekväma och tittar bort. Bara för att någon råkar vara välklädd och se ut att tillhöra de övre klasserna tänker jag inte tolerera att de ser på mig som något som katten har släpat in bara för att jag råkar vara fattig. Jag är less på att jobb/status och utseende ska vara så avgörande. Jag har råkat på alltför många välbärgade och fina människor som är ruttna på insidan samtidigt som jag också har råkat på människor som är fattiga, som inte ser så attraktiva ut eller som har olika typer av problem med ett hjärta av guld. Jag ser igenom den illusionen vid det här laget. Det är så lätt att låta sig dras med i den här cirkusen men en påminnelse till alla er därute - utsidan är inte allt. Om du inte har så mycket att visa upp på ytan kvittar det om du har desto mer på insidan. Sen kommer inte alla hålla med mig om det men det är så jag ser på saken iallafall.

En sämre grej är att jag på andra sätt känner mig rätt modstulen. Det kommer bli en tuff månad och jag är alltför utsliten redan. Vet att många i min sits är sjukskrivna men jag har bestämt mig för att försöka först åtminstone att reda upp saker med jobb osv. Sen får man se vad man klarar av och orkar, om det fungerar att börja glida in i ett mer normalt liv så smått eller om man behöver mer hjälp på vägen dit. Jag har inte skrivit så mycket om min bakgrund i bloggen, mest av den enkla anledningen att det är svårt att sammanfatta det på ett bra sätt. Det skulle krävas spaltmeter på spaltmeter. Vissa händelser kan beskrivas enklare än andra. Har en människa blivit våldtagen t ex förstår man direkt att de måste ha gått igenom ett helvete som är väldigt svårt att föreställa sig som utomstående. Andra saker är mycket svårare att förklara. Det är exempelvis svårt att förklara otryggheten och stressen i att i många år leva på gränsen och aldrig veta säkert om det kommer finnas pengar till hyra eller mat. Lika svårt är det att förklara hur det är att växa upp med en narcisstisk förälder som i princip är helt frånvarande men som de få gånger han dyker upp i ens liv gör allt för att förstöra ens självbild och trycka ner en. Social fobi samt BDD (som jag tidigare lidit av och i viss mån fortfarande har kvar) är inte heller så enkla att sammanfatta. Det här är saker som många människor har svårt att relatera till eller föreställa sig hur det har varit. Jag tror vi sätter punkt där för tillfället...

Ändå får man försöka hitta någon slags ljuspunkt i tillvaron samt skratta åt hur tokigt ens liv kan bli ibland. Annars orkar man inte med. När jag ställde mig på vågen imorse och upptäckte att jag gått ner ytterligare 2 kg tänkte jag inte på att det är tragiskt att jag inte har råd att äta ordentligt utan konstaterade istället att när den här pärsen är över kommer jag vara i mitt livs form rent utseendemässigt. Även om det inte var på det här sättet jag hade tänkt slimma ner mig.