Varje gång jag går på ICA sitter det en tiggare alldeles utanför. En medelålders kvinna som huttrar och fryser, antagligen från Rumänien. Hon lyfter blicken och försöker få min uppmärksamhet när jag passerar henne. Ibland försöker hon också inleda en konversation. Jag nickar bara vanligtvis till henne och forsätter förbi med en klump i magen. Både av obehag för att hon tvingas sitta där och tigga, av dåligt samvete för att jag inte ger henne en slant men också för att det lika gärna kunde vara jag själv som satt där. Jag har inte mycker mer än vad hon har. Jag har inget jobb eller annan inkomst. Mina tillgångar består av 14 kronor på bankkontot och kanske en hundralapp hemma. Jag har en lägenhet att vistas i och sova i gudskelov samt lite personliga saker men hyran vet jag inte hur jag ska betala och de saker jag har är egentligen av 0 finansiellt värde, de var billiga när jag köpte dem och vid det här laget har de sjunkit så pass i värde att jag knappt skulle få någon hundring för dem på blocket.

Ändå ser jag hur hon stirrar efter mej och suckar. Idag har jag på mig mitt enda par hela jeans samt en rejäl jacka. Även om jag fortfarande ser taskigt klädd ut kan jag antagligen passera som en vanlig knegare iallafall och hon förbannar sig kanske över att jag är ännu en av alla dem som bara går förbi utan att säga eller göra något. Jag vill gå tillbaka och förklara. Säga att jag har faktiskt skänkt dig en tia några gånger förut. Förklara att jag själv knappt har råd med mat utan har fått skrapa ihop småpengar för att kunna gå och handla. Men det gör jag inte utan istället går jag in och handlar en mjölk och någonting att äta till kvällen.

Det här kommer att bli min värsta jul någonsin. Jag har försökt att vara så positiv och hoppfull den senaste tiden. Jag har verkligen ansträngt mig för att ta tag i saker och ting och ändra dem till det bättre. Jag har sökt hjälp. Jag har sökt arbeten. Jag har utmanat mig själv för att slita mig loss ur det järngreppet som min sociala fobi har mig i. Jag har gjort många framsteg så snabbt och förändringar till det bättre men det räcker ändå inte till. Jag vet inte hur jag ska kunna klistra på ett leende den här gången och låtsas som ingenting när jag träffar min familj&släkt. Hur jag ska kunna känna någon glädje eller julstämning när jag inte vet om jag ens har ett hem kvar när det nya året tar sin början. Jag har varit fattig så länge men aldrig så här fattig att det knappt finns mat eller att man saknar möjlighet att betala räkningarna.

För jag har uttömt i princip alla resurser vid det här laget. Hjälp från soc kan jag tidigast få nästa månad men det är tveksamt vilken hjälp jag kan få då de har problem med att jag från och till har en familjemedlem boendes hos mig (som inte heller har någon ekonomisk slagkraft) och som de menar på att h*n ska betala halva hyran osv. AF har jag varit inskriven för kort tid för att få någon ersättning ifrån. En jobbintervju lär knappast dimpa ner just nu när jag behöver ett arbete som mest. Bland mina saker har jag sålt av allt som kan inbringa någon summa att tala om. Bland släkt och familj har jag redan lånat lite pengar och det finns inte mycket möjligheter att få någon mer hjälp där.

Jag svalde  t.om min stolthet för någon dag sedan och kontaktade min far för att be om hjälp. Min narcissistiske far som har negligerat och förnedrat mig så många gånger, som har pratat skit om mig och spridit rykten om mig. Som knappt kan kallas för en far då han snarare har varit en främling för mig hela mitt liv. Som jag i princip aldrig har besvärat om någonting trots att jag är hans barn. 'Det är ju jul snart, tomten kommer väl med nån slant då' fick jag till svars. Som att jag var ett litet barn som hade bett om en dyr leksak när det bara var några veckor kvar till jul. Tack så jävla mycket, en femhundring eller något på julafton är verkligen en stor tröst när jag behöver pengar nu för att ens kunna betala hyran.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så känns läget just nu. Både bra och dåliga saker. En bra grej är att jag har kommit i något slags 'I don't give a fuck' läge där jag egentligen inte bryr mig vad andra tycker eller tänker om mig. Det behöver man om man ska orka stå upp för sig själv...

som en omväxling till de tidigare relativt dystra inläggen är att jag lyckligtvis har kunnat betala hyran för den här månaden. Dels genom att jag tjänade ihop en slant då en bekant behövde hjälp med sin hemelektronik. Jag har hjälpt just den här pers...

Ändå känner jag mig inte ledsen just nu. Jag känner mig bara arg och besviken på en omvärld som har låtit mig falla och som har svikit mig. Arg på min tokiga och manipulativa far. Arg på mina plastsyskon och mitt halvsyskon som har fått växa upp i vä...