Så känns läget just nu. Både bra och dåliga saker. En bra grej är att jag har kommit i något slags 'I don't give a fuck' läge där jag egentligen inte bryr mig vad andra tycker eller tänker om mig. Det behöver man om man ska orka stå upp för sig själv och kämpa. Särskilt när man redan har social fobi så kan det ofta bli överväldigande att också vara så utsatt på andra sätt. Man skyndar på stegen när man har ärenden att göra så man kan få komma bort därifrån så fort som möjligt. Man undviker helst att se folk i ögonen. Man känner sig hela tiden malplacerad och man blir klantig. Fumlig.

Men just nu känner jag mig som raka motsatsen till allt det. Sträcker på mig, rak i ryggen och en säker gång. Ser folk i ögonen och tittar någon snett på mig stirrar jag tillbaka tills de blir obekväma och tittar bort. Bara för att någon råkar vara välklädd och se ut att tillhöra de övre klasserna tänker jag inte tolerera att de ser på mig som något som katten har släpat in bara för att jag råkar vara fattig. Jag är less på att jobb/status och utseende ska vara så avgörande. Jag har råkat på alltför många välbärgade och fina människor som är ruttna på insidan samtidigt som jag också har råkat på människor som är fattiga, som inte ser så attraktiva ut eller som har olika typer av problem med ett hjärta av guld. Jag ser igenom den illusionen vid det här laget. Det är så lätt att låta sig dras med i den här cirkusen men en påminnelse till alla er därute - utsidan är inte allt. Om du inte har så mycket att visa upp på ytan kvittar det om du har desto mer på insidan. Sen kommer inte alla hålla med mig om det men det är så jag ser på saken iallafall.

En sämre grej är att jag på andra sätt känner mig rätt modstulen. Det kommer bli en tuff månad och jag är alltför utsliten redan. Vet att många i min sits är sjukskrivna men jag har bestämt mig för att försöka först åtminstone att reda upp saker med jobb osv. Sen får man se vad man klarar av och orkar, om det fungerar att börja glida in i ett mer normalt liv så smått eller om man behöver mer hjälp på vägen dit. Jag har inte skrivit så mycket om min bakgrund i bloggen, mest av den enkla anledningen att det är svårt att sammanfatta det på ett bra sätt. Det skulle krävas spaltmeter på spaltmeter. Vissa händelser kan beskrivas enklare än andra. Har en människa blivit våldtagen t ex förstår man direkt att de måste ha gått igenom ett helvete som är väldigt svårt att föreställa sig som utomstående. Andra saker är mycket svårare att förklara. Det är exempelvis svårt att förklara otryggheten och stressen i att i många år leva på gränsen och aldrig veta säkert om det kommer finnas pengar till hyra eller mat. Lika svårt är det att förklara hur det är att växa upp med en narcisstisk förälder som i princip är helt frånvarande men som de få gånger han dyker upp i ens liv gör allt för att förstöra ens självbild och trycka ner en. Social fobi samt BDD (som jag tidigare lidit av och i viss mån fortfarande har kvar) är inte heller så enkla att sammanfatta. Det här är saker som många människor har svårt att relatera till eller föreställa sig hur det har varit. Jag tror vi sätter punkt där för tillfället...

Ändå får man försöka hitta någon slags ljuspunkt i tillvaron samt skratta åt hur tokigt ens liv kan bli ibland. Annars orkar man inte med. När jag ställde mig på vågen imorse och upptäckte att jag gått ner ytterligare 2 kg tänkte jag inte på att det är tragiskt att jag inte har råd att äta ordentligt utan konstaterade istället att när den här pärsen är över kommer jag vara i mitt livs form rent utseendemässigt. Även om det inte var på det här sättet jag hade tänkt slimma ner mig.

som en omväxling till de tidigare relativt dystra inläggen är att jag lyckligtvis har kunnat betala hyran för den här månaden. Dels genom att jag tjänade ihop en slant då en bekant behövde hjälp med sin hemelektronik. Jag har hjälpt just den här personen många gånger tidigare helt gratis och utan gentjänster men den här gången fick jag lov att ta betalt helt enkelt för mitt arbete. Så tjänade en hacka där och det blev ändå en bra deal för honom/henne då h*n sparade en slant jämfört med vad det hade kostat att hyra in någon.

Sen fick jag också hjälp av en vänligt sinnad själ som sköt till det som fattades. Kan inte uttrycka hur tacksam jag är för det eller hur skönt det är att veta att lägenheten är min en månad till åtminstone. När man är i den här sitsen får man liksom prioritera sina problem, bara att veta att man har någonstans att ta vägen är en stor tröst även om det fortfarande återstår andra problem som att få ihop pengar till mat t ex. Så nu är det bara på'et igen! :-) Fortsätta söka jobb och så ta en ny match med soc den här månaden och förhoppningsvis få ansökan beviljad.

En annan rolig sak är att min kreativitet har flödat på sistone. Varför vet jag inte men kanske ligger det något i att det är ur kaos och förintelse som bra saker ibland kan födas. Att det verkligen är när man upplever svåra tider som man på ett annat sätt kan uttrycka de känslorna man upplever på ett genuint sätt. Den som har allt ordnat för sig och som inte är hungrig på att ta sig uppåt kan ju antagligen inte på samma sätt relatera till exempelvis sorg eller destruktivitet, samtidigt har de kanske också svårare att uppskatta de bra och fina stunderna i livet för de är för hemmablinda. Jag vet inte för jag har inte varit i den situationen själv men det känns rimligt att det kan vara så.

Nu tänkte jag mig att gå och koka gröt och så kika lite på någon serie. På återseende.

Ändå känner jag mig inte ledsen just nu. Jag känner mig bara arg och besviken på en omvärld som har låtit mig falla och som har svikit mig. Arg på min tokiga och manipulativa far. Arg på mina plastsyskon och mitt halvsyskon som har fått växa upp i välfärd och som jag vet att han alltid har behandlat mycket bättre än mig. Arg på soc och alla deras regler. Arg på alla företag som nekar mina jobbansökningar och inte ger mig en chans bara för att jag inte har en massa meriter eller tidigare arbetserfarenheter. Arg på alla som någonsin har behandlat mig illa eller nedlåtande för att jag kommer från en fattig familj. Arg på alla människor jag kallat för vänner och ställt upp för bara för att sedan se dem svika mig och gå vidare. Arg för att allt handlar om omständigheter och att jag likaväl hade kunnat ha en bra och stabil situation. Arg för att jag faktiskt alltid gjort mitt bästa trots att jag haft det så svårt och att jag därför hamnat i ett mellanläge där folk aldrig har kunnat se eller förstå vad jag har gått igenom bara för att jag har verkat normal på ytan.

För om jag verkligen hade fuckat upp, om jag hade sabbat till mitt liv riktigt jävla ordentligt hade jag åtminstone kunnat känna att det här har jag dragit på mig själv. Det här har jag själv klantat till. Nu kan jag inte göra det. Jag har hållit mig undan klammer med rättvisan och droger och överkonsumtion och skött skolan och det ena med det tredje.Jag har gjort misstag som alla andra men jag har också försökt så jäkla hårt hela tiden och kämpat mot otroligt svåra omständigheter.

Jag vet att det finns bra människor också. Det finns varma, genuina och omtänksamma människor och världen är inte bara grå och kall. Men jag orkar inte längre söka efter dem, orkar inte med fler besvikelser. Jag har velat älska och bli älskad så många gånger men det fungerar inte för ingen vill ha det jag har att erbjuda. Ingen vill se det fina som finns i mig och ingen vill tro på mig. Jag kan inte bli älskad eller uppskattad som den man jag är. Jag har verkligen till slut insett att den enda jag kan räkna med i den här världen är mig själv. Om det är vad som krävs så får jag slå mig fram helt på egen hand utan någon hjälp från andra. Men jag kommer aldrig sjunka till deras nivå och förlora min heder eller omtanke för människor omkring mig. Jag kommer bara aldrig mer att ge den till någon som inte förtjänar den helt enkelt.

Under tiden så går det mot juletider och en osäker framtid. Jag önskar att saker vore annorlunda. Att bara ha haft en inkomst och att för en gångs skull ha fått fira tillsammans med någon jag tycker om istället för att sitta ensam bland alla par och människor som egentligen inte bryr sig om mig överhuvudtaget är allt jag någonsin skulle kunna önska mig i julklapp. Men allt jag kan göra nu är att hoppas på en ljusare framtid och fortsätta sträva mot den. Om du har en trevligare jul att se fram emot, ta dig ett ögonblick för att uppskatta det fina som du har i ditt liv. Och skänk gärna en slant åt din lokala tiggare emellan alla julinköpen så kanske fler av oss som är ensamma och fattiga kan få en bättre jul.

Varje gång jag går på ICA sitter det en tiggare alldeles utanför. En medelålders kvinna som huttrar och fryser, antagligen från Rumänien. Hon lyfter blicken och försöker få min uppmärksamhet när jag passerar henne. Ibland försöker hon också inleda en konversation. Jag nickar bara vanligtvis till henne och forsätter förbi med en klump i magen. Både av obehag för att hon tvingas sitta där och tigga, av dåligt samvete för att jag inte ger henne en slant men också för att det lika gärna kunde vara jag själv som satt där. Jag har inte mycker mer än vad hon har. Jag har inget jobb eller annan inkomst. Mina tillgångar består av 14 kronor på bankkontot och kanske en hundralapp hemma. Jag har en lägenhet att vistas i och sova i gudskelov samt lite personliga saker men hyran vet jag inte hur jag ska betala och de saker jag har är egentligen av 0 finansiellt värde, de var billiga när jag köpte dem och vid det här laget har de sjunkit så pass i värde att jag knappt skulle få någon hundring för dem på blocket.

Ändå ser jag hur hon stirrar efter mej och suckar. Idag har jag på mig mitt enda par hela jeans samt en rejäl jacka. Även om jag fortfarande ser taskigt klädd ut kan jag antagligen passera som en vanlig knegare iallafall och hon förbannar sig kanske över att jag är ännu en av alla dem som bara går förbi utan att säga eller göra något. Jag vill gå tillbaka och förklara. Säga att jag har faktiskt skänkt dig en tia några gånger förut. Förklara att jag själv knappt har råd med mat utan har fått skrapa ihop småpengar för att kunna gå och handla. Men det gör jag inte utan istället går jag in och handlar en mjölk och någonting att äta till kvällen.

Det här kommer att bli min värsta jul någonsin. Jag har försökt att vara så positiv och hoppfull den senaste tiden. Jag har verkligen ansträngt mig för att ta tag i saker och ting och ändra dem till det bättre. Jag har sökt hjälp. Jag har sökt arbeten. Jag har utmanat mig själv för att slita mig loss ur det järngreppet som min sociala fobi har mig i. Jag har gjort många framsteg så snabbt och förändringar till det bättre men det räcker ändå inte till. Jag vet inte hur jag ska kunna klistra på ett leende den här gången och låtsas som ingenting när jag träffar min familj&släkt. Hur jag ska kunna känna någon glädje eller julstämning när jag inte vet om jag ens har ett hem kvar när det nya året tar sin början. Jag har varit fattig så länge men aldrig så här fattig att det knappt finns mat eller att man saknar möjlighet att betala räkningarna.

För jag har uttömt i princip alla resurser vid det här laget. Hjälp från soc kan jag tidigast få nästa månad men det är tveksamt vilken hjälp jag kan få då de har problem med att jag från och till har en familjemedlem boendes hos mig (som inte heller har någon ekonomisk slagkraft) och som de menar på att h*n ska betala halva hyran osv. AF har jag varit inskriven för kort tid för att få någon ersättning ifrån. En jobbintervju lär knappast dimpa ner just nu när jag behöver ett arbete som mest. Bland mina saker har jag sålt av allt som kan inbringa någon summa att tala om. Bland släkt och familj har jag redan lånat lite pengar och det finns inte mycket möjligheter att få någon mer hjälp där.

Jag svalde  t.om min stolthet för någon dag sedan och kontaktade min far för att be om hjälp. Min narcissistiske far som har negligerat och förnedrat mig så många gånger, som har pratat skit om mig och spridit rykten om mig. Som knappt kan kallas för en far då han snarare har varit en främling för mig hela mitt liv. Som jag i princip aldrig har besvärat om någonting trots att jag är hans barn. 'Det är ju jul snart, tomten kommer väl med nån slant då' fick jag till svars. Som att jag var ett litet barn som hade bett om en dyr leksak när det bara var några veckor kvar till jul. Tack så jävla mycket, en femhundring eller något på julafton är verkligen en stor tröst när jag behöver pengar nu för att ens kunna betala hyran.